Den senaste veckan har hon varit rätt så pestig och jag har till och från varit riktigt irriterad på henne. Igår rann bägaren över när hon - helt ogenerat - snokade på min macka, fast jag hade sagt till henne innan. Då fräste jag till ordentligt och knuffade iväg henne, så hon hamnade i andra änden av soffan. Där låg hon och blängde på mig ett bra tag. Till slut tyckte jag det kunde räcka med tjurande, så jag sa åt henne att komma. "ÄT SKIT Å DÖ" sa hon då (ja, jag lovar att det var precis vad hon sa!) och fortsatte blänga, med smalnande ögon.

Så då bestämde jag mig för att strunta i henne och inte titta på henne, men jag sneglade litegrann. Då såg jag att hon, varje gång hon trodde att jag inte såg henne, ålade sig några centimeter närmare. Till slut låg hon ju alldeles bredvid mig - MEN hon skulle naturligtvis göra det på vinthundsvis, dvs på sina egna villkor. Jaa, vad säger man... livet som whippetägare i ett nötskal, kanske?